Innan det blev vanligt med byggnader med skorsten, bodde folk i rökpörten som uppvärmdes med en eldstad utan skorsten. Stugan, där man bodde, var medelpunkten för all verksamhet. Där sysslade man med olika handarbeten i skymningen, tillredde mat, åt och sov. I stugan fanns en öppen spis, en bakugn eller bådadera. I Jakobstad hade de förmögnare bostadshus med flera rum och husen kunde t.o.m. ha två våningar. För uppvärmningen använde man utsmyckade kakelugnar. Kaklen var ofta importerade.

I rökpörtena fungerade rökgluggarna som fönster – det var först bostadshus med skorsten som krävde glasfönster. Innan man hade fönsterglas använde man olika hinnor som släppte igenom ljus, t.ex. urinblåsan från en gris. Fönster av glas blev vanliga först i slutet av 1700-talet. Glasfönster vittnade om att byggnadens ägare var förmögen och gjorde byggnaden estetiskt tilltalande.

Glasfönstren sammanfogades av små glasrutor, till en fönsteröppning behövdes upp till 12 – 24 rutor. Under 1700-talet blev det småningom vanligast med sex rutor, och så förblev det under hela 1800-talet. Rutorna inpassades i fönsteröppningen med hjälp av bly eller trälister. Det äldsta fönsterglaset är till färgen grönskiftande.

Gårdsplanen var tomtens vardagsrum. Över gårdsplanen slingrade sig stigar till brunnen eller till de andra byggnaderna på tomten, t.ex. bagarstugan, bodarna, loften, fähuset, stallet och bastun. Ibland var gårdsplanen belagd med tegel, stenar eller träplattor. I västra Finland var det vanligt med en sluten gårdsplan, som omgavs av bostads-, ekonomi- och gårdsbyggnader. Gårdsplanen var ofta delad i två delar: en del för gårdsfolket och en del för boskapen.

Bild 1. En kringbyggd gårdsplan. Bild: Museiverkets bildsamlingar. Foto: A. O. Heikel.

Bild 2. En återanvänd kvarnsten. Bild: Museiverket.