Jakobstad grundades år 1652 på ett gammalt hamnområde. Staden levde i fred ända till stora ofreden (1713–1721), då den brändes ner två gånger. En följd av kriget blev likväl ett livligt återuppbyggnadsarbete, då bl.a. den nuvarande kyrkan byggdes. År 1765 befriades Jakobstad delvis från stapeltvånget. Stapeltvånget innebar att de österbottniska handelsmännen inte fick idka handel någon annanstans än i Åbo och Stockholm. Fullständiga stapelrättigheter, dvs. frihet att direkt handla med utlandet fick staden först år 1793. Det här ledde till att utrikeshandeln ökade, och staden fick möjligheter att utvecklas och växa. Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet präglas i Jakobstad av ett livligt skeppsbyggeri och av tjärhandel, vilket bidrog till att hela staden blomstrade. Dessutom idkades i staden tobaks- och sågindustri samt skeppning av trävaror.

På 1850-talet förändrades situationen. Som en följd av Krimkriget krympte Jakobstads handelsflotta, och en stor del av sjömännen och kaptenerna i staden blev arbetslösa. Sjöfartsperioden i stadens historia upphörde i slutet av 1800-talet.

Bild 1. Skeppsbyggandet var livligt i Jakobstad i slutet av 1700-talet. Foto: Jakobstads Museum.

Vid utgrävningarna har man hittat olika slags keramik, som vittnar om utrikeshandeln från Jakobstad. Stengodskärl från Rhenområdet, vitgodskärl tillverkade i Tyskland eller Holland, porslin tillverkat i Europa eller Kina samt holländsk och svensk fajans vittnar om omfattande internationella kontakter.

De spelknappar eller räknemärken, som då och då hittas vid stadsarkeologiska utgrävningar, är också tecken på handel. Föremålen är gjorda av bitar av trasiga keramikkärl eller av fönsterglas, som har formgivits. I Jakobstad hittades ett sådant här räknemärke av glas. Det användes inom handeln på räknebordet när man räknade ihop stora summor, lite som en kulram. Knapparna och märkena kan ha haft fler än ett användningsändamål. I allmänhet tillverkades räknemärkena av återvinningsduglig koppar, men borgarna tillverkade också märken själva, t.ex. just av glas. Speciellt i Finland verkar det ha varit allmänt att tillverka märken själv av återvunnet material. Ute i Europa var räknemärken i bruk på 1600-talet, men i avsides belägna trakter användes de ännu långt senare i samband med handel.

En birk, dvs. en träbit, var en skuldsedel eller ett verifikat över ett förhållande mellan två parter, ett slags forntida kvitto. I träet inristades tecken, som visade vilka två parter förhållandet gällde och vilken summa som skulle betalas eller hur stor skuld som tagits. Med hjälp av en birk förde man också bok över dagsverken. En sådan här birk, som daterats till 1800-talet, påträffades också vid utgrävningarna.

Bild 2. Del av fajansfat. Bild: Museiverket.